När jag vaknade i morse var det väldigt motigt att gå upp när man tittade ut genom fönstret och såg den meterhöga snön. Då kändes det betydligt mer lockande att sätta på tv´n och ligga kvar under täcket.
Här uppe i Östhammar finns det bara två kanaler på tv´n i gästrummet, 1:an och 2:an så det enda jag kunde titta på var en dokumentär om Madonna och Malawi.
Det visade sig vara ett väldigt tungt sätt att starta lördagen på men absolut ett sätt att få perspektiv på saker och ting.
Igår stod jag och svor för mig själv ute i kylan när jag var strandsatt på Karlbergs station i en och en halv timma på grund av snön.
Efter att ha sett en timma på den här dokumentären om hur befolkningen och i synnerhet barnen var så hårt präglade av hiv/aids, och fattigdom. Hur de överfölls och lemlästades av människor som sedan sålde deras kroppsdelar till "häxdoktorer", hur mammor som förlorat sina barn blir våldtagna för att "renas" från sin sorg. Det var det ena värre än det andra och nästan svårt att ta till sig för det var så fruktansvärt.
Då kändes det plötsligt som en värdslig sak när jag tänker på att när tåget väl kom igår efter en och en halv timma så hade jag iaf en underbar och kärleksfull sambo som satt i en varm bil och väntade på mig. Jag hade en härlig middag som stod serverad och en mjuk och skön säng att krypa ner i på kvällen. Det enda som är "fel" på mig är att jag har ont i en käke och längtar jag efter min mamma så sätter jag mig på ett flyg och ser henne 3 timmar senare.
Vad klagar jag för?
